"Jag ska förverkliga en dröm", har Jonatan Henriksson skrivit i sina anteckningar.

"Min dröm är att måla", sade han sista gången jag talade med honom. Han hade fyllt 23 år. Han försäkrade att han hade god ekonomi, han hade jobbat en hel del och nu skulle han måla.

Det var hans dröm.

Det var den han skulle förverkliga, jobba för att kunna måla. Det var vad han ville satsa på. Det var därför han hade gått två år på konstlinjen i Sunderbyn.

Jonatan var född till konstnär. Han var en mycket känslig människa. "Jag har aldrig mött en så snäll människa i hela mitt liv", sade en av hans kamrater.

Som barn ömmade han för allt som levde, från insekter till växter. Han var ofta hos mormor och morfar i Överkalix.

Han kunde vara förtvivlad över en skadad myra och be morfar om hjälp att bota den.

Från den 22 december år 2000 hittar jag följande notering i min dagbok: "Jonatan leker i snön. Han är mycket för sig själv, funderar..."

Från samma år hittar jag en dikt som jag skrev när Jonatan var sjuk. Han låg i min säng, jag höll honom i famnen.

Jonatan

En liten pojkes heta hud

mot mitt bröst,

hjärtat slår,

febern stiger.

"Kära moln,

far ingenstans", ropar han,

tystnar och viskar sorgset:

"De hörde inte,

fönstret var stängt."

Detta är Jonatan.

Men han var också orienterad i nuet. Han såg ofta på TV. Han gillade Mythbusters, han såg gärna program med historiska temata, han tyckte om Discovery och han skrattade gott åt komedier som Big bang theory.

Nu är Jonatan borta. Han försvann. Vi ringde i förtvivlan till hans mobil. Svaret var: "Just nu kan du inte nå det önskade numret. Var god försök igen om en stund!" Stunderna blev många, varje sådan en evighet. Var är du, Jonatan?

Svaret kom söndagen den 5 maj då Missing people lyckades samla hundratals frivilliga från Luleå, Boden och andra orter i Norrbotten ja ända från Västerbotten och övriga delar av landet. Jonatan hittades död en bit från sin bostad på Porsön. Mitt i vår förtvivlan kände vi en lättnad. Tänk om vi aldrig hade hittat honom! Vilka fantastiska människor i Missing people! Vilka medkännande frivilliga! Och polismannen som ställde upp på sin lediga tid!

Jag håller mobilen i min hand. Jag vill inte ta bort Jonatans nummer, även om jag nu vet att jag aldrig mer kan nå det önskade numret. Det är ingen idé att försöka mer.

Många varför får aldrig svar. Det som vi inte tror skall drabba oss, det vi inte tror är möjligt, det tvingar olyckan och lidandet oss att erkänna som verkligt.

Jonatan, du hade en dröm: att måla. I den drömmen finns ensamheten och motgången, men också glädjen och inspirationen, jublet när idén underordnar sig penseln eller pennan.

Du lämnar några väldigt fina verk efter dig, men också en outsäglig saknad och mitt i all sorg så många ljusa minnen av vår älskade snälla och stillsamma Jonatan.

Morfar

.